Hej!

Jag är kossan MU och har precis blivit fråntagen min nyfödda kalv. Jag hann inte vila ögonen på mitt barn i mer än två timmar, innan en människa klev in och stal en del av mig. Jag vill sörja, men ser min vän tre meter bort vara med om precis samma sak. Det är vardag i denna mörka och trånga byggnad. Människor vill ha använda mitt kött till att tillaga den saftigaste oxfilén, och min mjölk till att föda deras egna barn. Det var av den anledningen de tog ifrån mig mitt barn, den enda levande varelse som var menad att dricka min mjölk. Men min lilla kalv fördes iväg för att matas tjock med giftigt foder och en dag gå igenom samma som jag. Därefter hamnar kanske mitt barn på din tallrik, kanske mixat med 120 andra kossor. Men det viktiga är ju att din nötburgare smakar gott, inte sant?

Min mor föddes upp på en annan gård, den brukade hon kalla för paradiset. Där fick hon nämligen gå ut två gånger per år. Under sin livstid fick hon se solljus ett par gånger, om samma gällde mig skulle jag kunna dö lycklig. Här lever jag instängd i en lada, ståendes på ett kallt och smutsigt golv. En gång om året insemineras jag mot min vilja, att jag själv ska få bestämma när jag vill ha barn verkar vara otänkbart för människorna. Min kära mor avled för något år sedan, efter att ha fött varje år under nästan hela livstiden. Snart är jag där, tänker jag.

/Mu (Claudia)